Hannas & Sannes Blogg

Jag förstår att det är extremt svårt att finna ord när man möter mig och min förtvilan just nu.

Jag förstår att det är lätt att säga konstiga saker och känna sig obekväm, och det är ok, det är mänskligt.

 

Det allra enklaste är att bara klappa mig på axeln eller ge mig en kram, det behövs inga ord - det finns inga ord som kan fixa detta.

 

men kommentarer som:

Nu slipper du ta hand om dem när de blir gamla...

Nu kommer du få ett halvt hus

Det var meningen att de skulle dö nu - vi människor förstår inte guds plan

 

dessa kommentarer kan liksom kvitta...

 

Samma sak gäller hysteriska utbrott på telefon, där jag förväntas trösta, lyssna och sen fixa praktiska saker...

eller kommentarer som jämför med personernas egna sorg (jag känner emati för alla som förloary en när och kär person), men att få höra att: "min pappa sa på sin dödsbädd att detta kommer bli jobbigt för er barn och värst för dig för du är ogift. - och precis så kommer det vara för dig!"

eller

tiden läker alla sår, men ni kommer behöva jobba med detta i 30 år och det kanske gör att ni förstår hur man kan bli labil...

 

eller som när en faster från tyska sidan ringer och säger vi har bestämt att vi kommer till begravningen för att stötta er, kan du boka hotelrum.

Skönt att mina instinkter funkar i de lägerna, jag lyckades svara: Vi vill inte att ni kommer, ni har inte träffat mamma och Göran på 25 år (oh tänkte: de tyckte inte ens om er) och allt kommer vara på svenska och jag kan verkligen inte boka hotelrum till er.

Men det var väldigt snältt tänkt att ni vill stötta oss, men det gör ni bäst genom att komma en annan gång (och tänkte "inte").

 

Vinnaren i denna kategori var nog ändå att jämnföra min sorg med sorgen över en bortsprungen katt...

 

 

 

kl 2100 den 1/6 2014 kom polisen och ringde på min dörr.
Jag tänkte: "Jag är ju inte ordförande i föreningen längre så de måste ha gått fel"
Polisen sa: " VI har väldigt tråkiga nyheter, det har skett en väldigt allvarlig ofattbar trafikolycka".

Min värld stannade, min hjärna rusade, min mage knöt ihop sig, jag visste ju att det bara var mamma och Göran som var ute och åkte bil...
När jag tills slut vågade möta polisens blick, och såg uttrycket i hans ögon voltade magen och hela min kropp gjorde ont.
Jag tittade på honom och tittade bort och tills slut sa jag:
"INTE BÅDA??????"

Han la handen på min axel och sa lugnt och stilla: "jo båda".