Minolto och Juliette på Kreta
Väl framme på Kreta visade dig sig att vädergudarna oh vänskapsgudarna inte riktigt var med oss.
Dels regnade det en hel del och dels hann vi precis vinka av Minolto på flygplatsen.
Minolto hade varit tillbaka för att göra klart försäljningen av huset, tänkt det visade sig att han Cecilia och lilla Sophia flyttat till NYC förra året.
Han hade tröttnat på ekonomiska klimatet i Grekland och fått idéen att öppna FIKA i NYC.Han hade ju lärt sig på Kreta att svenskar älskade att fika...
Han ägde kaféerna (det hade blivit flera på bara ett år), Cecilia bakade om kvällarna tillsammans med de svenska flickorna som också jobbade på FIKA, chokladbollar, bullar , hjortronsylt och gott kaffe stod på menyn.
På dagarna gick Cecilia på no struts för att förverkliga sina konstdrömmar och utforska sin talang.
Lilla Sophia gick på förskola och lärde sig allt bättre amerikanskt uttal, hon älskade såklart kanelbullarna, men saknade havet och sina kompisar på Kreta.
En eftermiddag i Chania bestämde vi oss för att förverkliga Hannas dröm, en tur med höst o h vagn. Simon lät sig övertalas, moster sponsrade och så skulle vi precis åka när Hanna vänder sig om oxh skriker högt: Juliette!!
Och där i vagnen som precis kommit in, sitter Juliette - en av Hannas ridlägerskompisar från Frankrike med sin farmor.
Världen kan vara liten ibland.
Minolto
Snart kommer vi få träffa Minolta igen.
Hanna och jag längtar men Simon är betydligt mer tveksam.
Minolta har en amerikanskt pappa som är född i Afrika och en grekisk mamma. Deras historia är väldigt komplicerad och innebär en del flyttar mellan NYC, Afrika, Kreta - år utan kontakt med pappan, kärlek vid första ögonkast, kulturkrockar och hur Minolto och hans mamma mönstrade av båten för att stanna på Kreta oxh jobba, och det precis när Minoltas pappa råkade vara på semester där.
Vi är mest nyfikna på hur det går för Cecila och mormorn oxh den Lill dottern som Minolto och Cecila fick strax efter att vi sågs senast. Hmm - det måste vara 3 år sen nu, eller är det bara 2 år sen?
Begravningen - "en väl beprövat rit"
19/6 2014 kl 1100 Västra Karaby Kyrka, en fin ljus gammal kyrka.
2 silvergråa ksitor, massvis med vackra blommor och ljus.
2 präster, en bregarvningsentreprenör, nästan 90 personer.
90 personer lite släkt, 3 tyska vänner, svenska vänner grannar, två av mina vänner, golfgänget, cykelgänget, bridgegänget, kompisarna, vännerna, grannarna. Flera tillhör flera kategorier, många kände varandra.
Många damer bar mammas vackra silversmycken.
Vi - Jag, Hanna, Elke, Simon och Stefan - satt längst fram till vänster, där man ska sitta, men inte vill sitta.
Begravningen var oerhört vacker, prästerna gjorde det så bra och alla gästerna (är det inte konstigt att kalla det gäster - för det känns ju inte direkt som mamma och Göran bjudit oss alla...?) delade sin sorg men också sin kärlek med oss.
Mamma & Göran - jag hoppas att ni såg däruppifrån och log.
Log åt hur många ni betydde så mycket för och log åt modeuppvisningen med smycken - jag sa ju alltid att mamma skulle ha en utstlällning - men det var inte riktigt så jag hade tänkt mig det.
Märkte vi att vi inte lämnade er i kyrkan, utan bar ut er till den väntade bilen?
Urnsättningen kommer ske den 6/9 i Barsebäckshamn, den lilla förlovningsbåten kommer följa med er, och farsan - var inte rädd - det har varit en fantastisk varm sommar så vattnet är varmt!
Vissa människor har otur när de tänker - fast de menar väl...
Jag förstår att det är extremt svårt att finna ord när man möter mig och min förtvilan just nu.
Jag förstår att det är lätt att säga konstiga saker och känna sig obekväm, och det är ok, det är mänskligt.
Det allra enklaste är att bara klappa mig på axeln eller ge mig en kram, det behövs inga ord - det finns inga ord som kan fixa detta.
men kommentarer som:
Nu slipper du ta hand om dem när de blir gamla...
Nu kommer du få ett halvt hus
Det var meningen att de skulle dö nu - vi människor förstår inte guds plan
dessa kommentarer kan liksom kvitta...
Samma sak gäller hysteriska utbrott på telefon, där jag förväntas trösta, lyssna och sen fixa praktiska saker...
eller kommentarer som jämför med personernas egna sorg (jag känner emati för alla som förloary en när och kär person), men att få höra att: "min pappa sa på sin dödsbädd att detta kommer bli jobbigt för er barn och värst för dig för du är ogift. - och precis så kommer det vara för dig!"
eller
tiden läker alla sår, men ni kommer behöva jobba med detta i 30 år och det kanske gör att ni förstår hur man kan bli labil...
eller som när en faster från tyska sidan ringer och säger vi har bestämt att vi kommer till begravningen för att stötta er, kan du boka hotelrum.
Skönt att mina instinkter funkar i de lägerna, jag lyckades svara: Vi vill inte att ni kommer, ni har inte träffat mamma och Göran på 25 år (oh tänkte: de tyckte inte ens om er) och allt kommer vara på svenska och jag kan verkligen inte boka hotelrum till er.
Men det var väldigt snältt tänkt att ni vill stötta oss, men det gör ni bäst genom att komma en annan gång (och tänkte "inte").
Vinnaren i denna kategori var nog ändå att jämnföra min sorg med sorgen över en bortsprungen katt...
VARFÖR...
Polisen kom och ringde på
kl 2100 den 1/6 2014 kom polisen och ringde på min dörr.
Jag tänkte: "Jag är ju inte ordförande i föreningen längre så de måste ha gått fel"
Polisen sa: " VI har väldigt tråkiga nyheter, det har skett en väldigt allvarlig ofattbar trafikolycka".
Min värld stannade, min hjärna rusade, min mage knöt ihop sig, jag visste ju att det bara var mamma och Göran som var ute och åkte bil...
När jag tills slut vågade möta polisens blick, och såg uttrycket i hans ögon voltade magen och hela min kropp gjorde ont.
Jag tittade på honom och tittade bort och tills slut sa jag:
"INTE BÅDA??????"
Han la handen på min axel och sa lugnt och stilla: "jo båda".
Antonio och Juliette var på Gran Canaria
för några veckor sen var vi på Gran Canaria och hade det hur mysigt som helst!
familjen Lööf, pappa Steffe (sim moster kallar honom) mamma Elke, storebror Simon och lillasyster Hanna bodde på ett stort all inclusive komplex.
mormor Johanna och morfar Göran bodde några kilometer bort i sin favvobungalow och moster Sanne bodde med dem.
vi hade superfint väder, underbart vatten i både pool och hav och åt massvis m god mat!
Hanna och Sanne hade dessutom
turen att träffa och lära känna Antonio och Juliette!
två underbara ungdomar med brokigt förflutet, som
de genast lärde sig att hålla av och vara nyfikna på.
Här kommer deras historia!
sanne är här
I torsdgs kom sanne hit med tåg från Göteborg, på lördag ska vi ha kräftskiva.sanne älskar zack efron!!!!!!!
Ett stort leende
Idag var väldens bästa Alexandra tillbaka som Zumbainstruktör!
Jag har sett fram emot detta i 5 månader och sitter nu och ler, trots att jag är trött och lite grinig över både jobb och sjukdom i min närhet...
TACK Alexandra!
Vad du är bra och vilket roligt pass.
De sista månaderna har jag testat minst 10 olika instuktörer bara 2 har komit i närheten av din klass, och det magiska med dig är att bara du kan få mig att göra vad som helst utan att egentligen fatta vad det är jag gör.
Det komiska idag var att jag kände igen de gamla låtarna, som vi kört innan - men min kropp hade ingen aning om vadden skulle göra till musiken, och så ler du och börjar korreografin oh min kropp hänger liksom med, fast den beter sig som om det vore typ andra gången den "gör" låten, så det blir en del missar - men den visar upp rörelser som jag glömt att den kunde göra.
Eftersom jag precis fyllt år tänker jag såhär: OM jag får önska mig något, så vore det 90 eller 120 minuter av "gamal godingar" som specialpass med dig under våren.... ? :)
Jag ser fram emot att le varje onsdag hela våren!
Felicia och Hanna
Detta är Felicia, Hannas spanska kompis.
Felicia och John (Hannas amerikanska hästtokiga kompis) bor hos Hanna & hennes storebror Sebastian och pappa Stefan och mamma Elke på Pepparkaksgränd i Sköndal för tillfället.
Nu undrar du säkert varför de bor i Stockholm istället för Usa och Spanien? Lugn bara lugn vi kommer till det såsmåningom.
Detta är Hanna. Hanna älskar hästar och böcker, och sin storebror Sebbe såklart- men det förnekar hon.
Hanna och Felicia gillar alltså samma saker. De bestämde sig för att läsa samma böcker, men Hanna läser dem på svenska och Felicia läser dem på spanska.
Nu undar du kanske hur de kan prata med varandra, Felicia kan svenska också, hennes mamma är född på skogsvägen, där Hannas mamma är uppvuxen, det är så de lärde känna varandra. Mammorna var grannar när de var små.
Ni kanske ser likheterna mellan Hanna och Felicia? Båda har stora blåa ögon och ett fint leende. Fast Felicia gillar inte att slå knut på sig själv som Hanna gör när hon läser. Flisan som Hanna kallar henne sitter gärna rak i ryggen m benen i kors.
Men nu vill du säkert veta mer om varför de är så bra kompisar och vad de gör tillsammans?
Till att börja med så bor Flisan hos Hanna i ungefär 4 månader, för det är så länge som Nicole, Flisans mamma följer med sin man Carlos på kryssningen till Singapore. Carlos är sjökapten, ombord på ett stort kryssningsfartyg.
Flisan är inte alls ledsen för att hon inte får följa med, hon blir sjösjuk, tycker det finns för lite barn på båten och hon gillar att få vara med Hanna och Hannas familj såååå länge.
Dessutom tycker Flisan att Sebastian är jättesöt, Hanna tycker det är helt obegripligt men Sebbe har inte riktigt fattat detta.
Hanna och Flisan har varit bästisar sen den där gången för 3 år sen när Elke och Hanna åkte till Grenada i Spanien
För att hälsa på Nicole och hennes familj. Hanna och Flisan blev bästisar direkt och Hanna älskar Flisans D-ponny, som heter Trixie. Trixie är nästan svart, med vita strumpor och en hjärtformat tecken i pannan.
I alla fall en dag när jag och Flisan red hände något.. Jag red Trixie och Flisan fick låna Finals från ridskolan. Helt plötsligt stegrade sig båda hästarna. jag satt kvar men Felicia hade tappat stig byglarna och ramlade av. Hon fick inte ont men Finals haltade.
Veterinären sa att det var bra med honom men flisan var helt skakig. Mamma och jag försökte lugna henne men det hjälpte inte ett dugg.
Men nästa morgon var det bra igen. Hon red Trixie den dagen medans jag lånade lambango. VI hoppade typ 85 cm hinder medan Simon tittade. Flisan var jätte nervös. Hon är ju lite kär i Simon. När han hade gått sänkte vi till 60 cm.
När vi kom hem hade pappa lagat världens godaste korv stroganof till oss, som hästtjej blir man hungrig så vi vräkte i oss en massa mat. Flisan blev lite generad när jag under middagen frågade Sebastian om han tyckte Flisan var duktig att hoppa, speciellt som 80 cm ju är lite svårt. Simon svarade: "Äsch det var väl inget särskilt". Jag slängde en blick på Flisan och som i en tyst överenskommelse sa jag: "Jasså, isåfall är du välkommen att följa med och hoppa imorrn brosan!"
Sebbe kontrade genast med att i såfall skulle Flisan och jag hellre hänga med och träna handboll inför Partille Cup, för en del vettiga tjejer kunde spela handboll - men vettiga killar sysslade faktiskt inte med hästsport.
(Sebastian ville gäna åka till Göteborg och spela Europas störta handbollscup, men jag ville hellre åka till Göteborg och hälsa på moster, som de gjort i många år varje sommar, eller få gå på ridläger.)
Åhhh vad arg jag blev över den kommentaren, och ännu värre skulle det blir för plöstligt hörde ag Flisan säga: "Ja men Hanna - det är väl en toppenidee, vi skippar stallet imorrn och hänger med på handboll!"
Alltså det är väldigt sällan jag blir så där skogstokigt numera: "Fasen vad ni är knäppa!! Handboll istället för hästar??? Blääääää!"
Jag störtade iväg in å mitt rum och hoppades att Flisan skulle ta sitt förnuft till fånga under kvällen.
Weihnachtsmarkt, Glühweihn und Reibekuchen
En superbra vecka i Frankfurt. MIna amerikanska kollegor var roliga att jobba med och roliga att dricka öl och äta middagar med.
Hotellet var ett familjeägt hotel kombinerad med bageri/choclaterie... - har aldrig skådat en "sötare" reception.
Långa dagar blev det, men massvis med jobb gjort och de tyska kollegorna uppskattade workshopparna.
Enligt Fransesca behöver jag vara där oftare...
Två av våra nya "VPs" bodde på samma hotel, tur att Sean och Dan hade koll på vilka de är och vad de hette... måste kanske bli bättre på sånt.
Bra möte med min nya chef, det verkar som om jag får bestämma väldigt mycket själv...
Sista kvällen blev det promenad hem från jobbet med Sean som läste kartan och sen Weihnachtsmarkt med Sean, Dan och Tobi. Reibekuchen, Pommes mit Majo för min del. Currywurst för herrarna och Glühweihn till oss alla. Ett besök på Hotel Mercur, för att åka deras Pater-Noster-hiss och en julsång i Frankfurter Dom.
Underbar kväll!
brott som Zumbainstruktörer begår...
Jag vet att alla inte kan vara lika bra och sprudlande som min favvo-zumba-instruktör, det är en omöjlighet, för det finns bara en Alex!!
Men VARFÖR
- tror de många Zumbainstruktörer att man måste bygga upp en låt med 3 olika saker och göra varje sak oändligt många gånger, istället för att hitta ett flöde i dansen och kombinera de här 3 sakerna?
- Varför tror de flesta att en låt måste vara 4 minuter lång och bara innehålla 3 - 5 steg?
- Varför lägger man in en massa blandade småhopp som inte ens funkar till musiken för att få upp pulsen istället för att dansa så intensivt att man blir trött? (och då märker jag det, trots min obefintliga taktkänsla)
- Varför väljer en instruktör att förstöra en superbra Zumbalåt ("Konga") genom att lägga den mitt i passet och göra utfall under hela låten (jag trodde hon skojade)
- Varför räknar många takter, istället för att vara tydliga med när det är dags att byta? Jag vill inte veta att jag skall göra 32 salsa steg...
Jag vill dansa, känna mig förvirrad ibland, le och ha kul och bli helt genomsvett och lita på att instruktören visar tydligt och att det tar ett par gånger innan man kan alla låtarna...
Jag kämpar vidare med att ha låga förväntningar och försöker hitta er som dansar och ler och ger mig energi och gör mig supertrött - ja jag vet - jag har höga krav - men det är Alex fel! :)
Pussar
Det har varit en hel del diskussioner och tankar om pussar de sista veckorna.
De amerikanska kollegorna fick en lektion i kindpussar à la Quebec, och frågorna haglade.
Hur vet man vem man ska pussa och vem man ska ta i hand?
Om man pussas, hur vet man hur många gånger och på vilken sidan man börjar?
Ska man pussas i luften eller lägga kind mot kind eller pussas på riktigt på den andres kind?
Mitt första försök att förklara: "Det märker man" var inte helt populärt, vaddå märker? Förklara nu....
Ja, man väntar och ser, den som är mer pussvan än du själv kommer att börja pussandet och avsluta det, så du behöver bara hänga med liksom...
Egentligen hade det kunnat vara precis så enklet om inte olika kulturer gjort olika och alla försöker anpassa sig...
2 pussar kind mot kind i Montreal och Frankrike, men inte södra Frankrike, där är det 3 eller 4.
1 puss i NYC, men när vi jobbar tillsammans med New York-kollegorna i Montreal eller Göteborg blir förvirringen total, de tror att alla andra pussas 2 gånger och vi tror att de också pussas 2 gånger. Att svenskarna inte pussas alls gör alla väldigt förvånade.
En del kollegor och kunder "specar" numera pussandet.
2 bises en Montrel
In Holland we kiss 3 times, you know...
detta passar teknikerna ganska bra. :)
Själv gillar jag de oväntade pussarna bäst, de som bara händer och man läggr märke till, precis som de sitter kvar på kinden en stund. Jag fick en sån för några veckor sen...
Hur pussar du dina närmaste?
På munnen?
På pannan?
På kinden?
På handen?
Visst är det härligt att alla inte gör lika?
Mormor verkar pussa tomten...
Aj
efter några riktigt bra veckor, där det fanns flera dagar i rad då jag inte ens tänkte på rygg och nacke - har jag nu haft ordentligt ont i 8 dagar. träning ich tabletter funkar endast ett par timmar i taget!
undrar om choklad el vin kan få mitt humör att bli bättre....
Platinas - Minoltos favoritstad
Närmaste lilla staden till hotel Kreta Paradise heter Platinas. Vi promenerade in en kväll, Elke och Hanna var modiga och satte sig i ett "fish spa", sen köptes det handväskor och tjatades om att det var lååångt att gå hem. Nästa gång tog vi en taxi hem och började med (om än under vissa protester) gå uppför berget till templet och kyrkogården, vi beundrade utsikten och trädet som stod mitt i vägen. Väl nere igen svalkade vi av oss med en stor god glass och flanerade sen i affärer hela vägen tillbaka till hotellet.
Efter den utflykten är vi inte förvånade att Minolto och Cecilia trivs så bra i Platinas...
